Upside down
Världen är ett upp- och nerställe. Hur snabbt saker kan hända, hur snabbt timmar, dagar, veckor eller till och med år kan gå. Men det är väl när man inte känner oro, ångest. När man trots problemen är i lycklig i grunden. När man har kärleken att stå på.
Men så snabbt det kan för den grunden att ryckas bort från under ens fötter. Man har litat blint på den grunden och när den försvinner så finns där bara små bitar kvar. Små bitar man får hoppa mellan medans en ny grund byggs upp. Och så långsamt tiden går, det tar lång tid att bygga en grund.
Och så snabbt folks uppfattning om en kan ändras. Man släpper garden och får en ordentlig käftsmäll, allt vänds upp- och ner. Och innan du har rest dig och skakat bort yrseln har hela ditt liv förändrats. Du känner inte igen vissa människor och vissa visar sina sanna känslor. Vissa vill prata, andra vill att man ska kröka och ligga bort problemen. Och man förändras själv.
Eller?
Gör man verkligen det. Blir man en ny person, blir någon annan en ny person? Eller är det bara en mask man sätter på, för att skydda sig från andra, eller kanske sig själv? Ju mer tiden går desto mer känner jag mig mindre berörd, mindre paranoid, och sorgligt nog. Mindre levande. Tiden sniglar sig fram, med vardagens rytm och rutin. Ljuset i änden av tunneln är släckt för tillfället. Det tänds säkerligen igen och igen. Men kommer det lysa lika klart igen? Omöjligt att svara på. Men är det så här man vill ha det? Klamra sig igenom veckorna, leva för en spritfylld helg. Visst är det kul, spendera kvällarna med goda vänner och party, kanske hitta en fjäder i hatten. Men är det så man vill ha det? Vill jag ha det så, vill du ha det så?
De olyckliga tiderna syns aldrig i ett fotoalbum, men dom finns där likväl. Och det är dalarna som får topparna att kännas ännu bättre. Sann kärlek är en gåva och en förbannelse, och man måste jobba för att det mesta av tiden ska vara en gåva.
Jag fick aldrig en chans
Jag tittar långt hem, och snart finns där inga tårar kvar
Men så snabbt det kan för den grunden att ryckas bort från under ens fötter. Man har litat blint på den grunden och när den försvinner så finns där bara små bitar kvar. Små bitar man får hoppa mellan medans en ny grund byggs upp. Och så långsamt tiden går, det tar lång tid att bygga en grund.
Och så snabbt folks uppfattning om en kan ändras. Man släpper garden och får en ordentlig käftsmäll, allt vänds upp- och ner. Och innan du har rest dig och skakat bort yrseln har hela ditt liv förändrats. Du känner inte igen vissa människor och vissa visar sina sanna känslor. Vissa vill prata, andra vill att man ska kröka och ligga bort problemen. Och man förändras själv.
Eller?
Gör man verkligen det. Blir man en ny person, blir någon annan en ny person? Eller är det bara en mask man sätter på, för att skydda sig från andra, eller kanske sig själv? Ju mer tiden går desto mer känner jag mig mindre berörd, mindre paranoid, och sorgligt nog. Mindre levande. Tiden sniglar sig fram, med vardagens rytm och rutin. Ljuset i änden av tunneln är släckt för tillfället. Det tänds säkerligen igen och igen. Men kommer det lysa lika klart igen? Omöjligt att svara på. Men är det så här man vill ha det? Klamra sig igenom veckorna, leva för en spritfylld helg. Visst är det kul, spendera kvällarna med goda vänner och party, kanske hitta en fjäder i hatten. Men är det så man vill ha det? Vill jag ha det så, vill du ha det så?
De olyckliga tiderna syns aldrig i ett fotoalbum, men dom finns där likväl. Och det är dalarna som får topparna att kännas ännu bättre. Sann kärlek är en gåva och en förbannelse, och man måste jobba för att det mesta av tiden ska vara en gåva.
Jag fick aldrig en chans
Jag tittar långt hem, och snart finns där inga tårar kvar
Kommentarer
Trackback
